馬丽 Mǎlì

De senaste tva dagarna har jag och Sofie hunnit med tva sjukhus besok. Pa Sondagen akte vi till Renhai hospital(nara IKEA， mums!) for att gora slag I saken och ta den tredje sprutan mot Hepatit B. Efter att ha ringt runt till sjukhus efter sjukhus sa var vi riktigt glada nar vi hittade Renhai hospital som varken hade lojliga “doctor fees” eller “ transportation fees” a la 900 yuan.

Hur som helst, kom vi dit efter att ha irrat omkring I 1-2h och forsokt att hitta ratt gatunummer. Helt plotsligt saknades nummer 1-300 (vi skulle till 133) och fick senare vi reda pa att dessa nummer lag helt random, helt I mosatt riktning. Ja, vi fick ta taxi till slut!

Sa vi kom dit, blev forvanade over hur vasterlanskt och frascht allt sag ut (speciellt den fina soffan som vi ville sno med till varan lagenhet). Vi fick ga till en speciell avdelning for vasterlanningar, VIP-avdelningen sa jag antar att den vanliga avdelningen inte haller samma standard.

Val dar slanger jag ur mig kommentaren “de tar ganska kul att vara pa ett sjukhus igen”, vilket jag inte skulle ha gjort. Tva minuter senare var det dags for rutinkontroll och jag akte dit pa det forsta testet, blodtryck/puls. Jag hade tydligen valdigt lag puls och lakarna tyckte definitivt att jag skulle kolla upp det.

Sa efter sprutan var det dags for EKG. Sofie satt I vantrummet, som rakade vara vantrummet for gravida (och detta var da inte VIP-avdelningen). Jag fick ga in I ett annat rum, satta mig pa en brits bakom ett skynke och fick pa mig varldens konstigaste apparat, senare kallad “lichie-maskinen” (endast Evelina och Sofie forstar vad jag menar). Efter lichie-upplevelsen fick vi antligen lamna  sjukhuset och jag har aldrig varit sa glad over att lamna ett sjukhus, ja forran en dag senare vill saga..

Da var det namligen Mandag, en dag jag sent kommer att glomma.

Efter lunch blev vi hamtade av skolbussen och akte till ett sjukhus en bit bort fran skolan. Vi fick varsitt dokument (som sag ut som ett pass) som skulle stamplas vid varje rum/ undersokning. Vi blev namligen skickade fran rum till rum, likt Boda Borg eller Fangarna pa fortet dar vi genomgick olika undersokningar. Det forsta vi fick gora var att lamna blodprov pa ett valdigt kinesiskt satt forstass- in med armen genom luckan, ett hart plastband runt armen, nal in, nal ut, NASTA!

Efter blodprovet gick vi vidare till nasta rum for att kolla pulsen. Vi fick stoppa in armen i nagon konstig maskin som laste av vara varden innan vi fick den vardefulla stampeln och kunde skynda oss vidare till nasta rum. For det efterfoljande rummet var ju sa himla roligt, eller hur Sofie?!

Vi fick lagga oss pa en brits, de kollade var hjartrytm och helt plostligt sa borjade de klamma oss hart pa magen. Vi kunde inte lata bli att skratta och det slutade med att bade vi och sjukskoterska stod dar och bara skrattade.

Efter en till stampel var det dags for det konstigaste rummet, namligen rontgen. Vi fick ga in i ett rum, en i taget. Nar jag kom in i rummet hade jag ingen aning om vad jag skulle gora. Vad skulle ni gora om ni kom in i ett tomt rumt med en stalplatta med enapparat runt?

Efter nagra sekunder horde jag en rost som sa nagot pa kinesiska och jag antog att jag skulle stalla mig pa plattan. Da horde jag att hon sa nagot om att blunda sa jag stod dar pa stalplattan och blundade och hade ingen aning om jag gjorde ratt eller vad som skulle handa och jag tankte " Jaha vad gor jag nu da?". Da borjade stalplattan att rora pa sig och jag stod dar och forsokte halla mig for skratt. Jag hade skrattat i alla rum sa nu tusan skulle jag klara av att vara allvarligt, men det gick ju sadar. Feg som jag var sa vagade jag iallafall inte oppna ogonen tills jag plattan slutade att rora pa sig och jag skyndade mig ut sa fort jag bara kunde..

Efter en till stampel hade jag bara en stampel kvar, EN STAMPEL. Bade jag och Sofie andades ut och vi forsokte hitta det sista rummet, som sjalvklart skulle visa sig vara det varsta. Vi fick namligen genomga en snabb gynekolog undersokning, inte sa farligt, men anda nagot man helsy vill slippa (allra helst i Kina).

Efter var sista stampel fick vi antligen lamna sjukhuset och jag hoppas att det drojer lange innan jag behover aka tillbaka till ett sjukhus igen...